torsdag 27 september 2018

24 timmar på Högbonden

Ett dygn i full harmoni.


Hård vind och höga vågor. Skepparn var van och färden över gick bra. Landstigningen blev dålig. Vi hoppade från båten ner på kajen. När jag hoppade lyfte båten och jag stöp på cementkajen i 1 dm vatten, det blev en hård smäll i en redan dålig rygg. Det var bara att bita ihop och gå uppför till fyren. Det enda som hjälper är ju bara att gå och gå, och jag gick.
Molnen skingrades och ljuset blev bara mer skarpt. Trots tre mörkerfilter blev tiderna inte särskilt långa. Ganska varmt men stökig vind.
Kvällen gick snabbt över i skymning och mörker. Skönt att gå upp till fyren och koka sig värmande te.
Ryktena på nätet pratade om norrsken. Det hade ju inte varit hel fel att ha fyren som förgrund till skenet. Så länge jag orkade hålla koll gick himlen i blått.
hemfärden gick bra. Vinden hade lugnat något.




 Fyren

Stenstranden

Kärleksört

 Ytterst

Fyren

 Tromben

Tromben igen

 Fyren i kvällsljus

 havet

Fyren igen

Månen i öst

 och samtidigt solen i väst

Rodnadens ljus

Tyvärr tänds fyrfärgerna inte mer

Stark

 En test för att se om himlen var grön

 Fyren i morgonljuset.

fredag 21 september 2018

Nikkaluokta- Saltoluokta


Hela varma sommaren passerade utan någon fjälltur. Längtan efter fjället var stor och tidigt bestämde jag mig för en tur norröver. Målet för vandringen varierade under tid, men slutligen blev det start i Nikkaluokta. Min första fjällvandring var i tidig ålder i Sarek. Lätt skrämda för fjällvandring återvände min vän Pia och jag till Nikkaluokta för en vandring utan killar. Det var just den här turen vi gick.
1978 var jag stugvärd i Kaitum och sedan dess har jag aldrig varit där. Det var med en skön känsla i magen jag startade. Kom ju ihåg hur fantastiskt vackert det var i Kaitum.

Nikkaluokta-Kebnekaise


Kom till Nikkaluokta om lördagsförmiddag. Över 20 grader varmt och jag som lämnade kortbyxorna hemma.  Färgerna var denna första dag inte så kraftigt lysande, kanske sommarens värme gjort sitt för träden. Jag hann gott och väl med båten över Ladtjojaure. Vattennivån var låg, blev till att byta båt till en mindre, halvvägs.
Hur många gånger har jag inte sagt, nu är det sista gången jag går denna sträcka. Ren transportsträcka in i fjällvärlden. Nu gick jag den igen och det kändes helt okay. Kanske en viktig sträcka för att komma ner i varv och få fjällfeeling.
Hoppades på norrsken om kvällen, men det blev bara ett svagt grönt ljus. Nu orkade jag inte vänta allt för många timmar och dessutom måste man ta hänsyn till rumskamrater.


Start i Nikkaluokta



Sydtoppen



Ladtjojaure 

Ladtjojaure

Ladtjojaure

Ladtjojaure

Tarfalajokken

TUolpagorni



Kebnekaise - Singi


Ännu en varm dag, solen gassade från en klar himmel. Hade en relativt tung ryggsäck. Trodde jag hade 17 kg inklusive stativ men det visade sig att 17 kg var utan både stativ och kamera. Att vandra och fotografera hänger inte alltid ihop. Ibland räcker energin bara till att ta sig fram och njuta av omgivningen och är himlen klarblå, gör det inte mer enkelt. Likaså är det en kraftansträngning att klä på sig om kvällen och ge sig ut med kamera för att fånga kvällens och nattens ljus. Helst vill jag bara sitta inne i spisvärmen och må gott och låta kroppen vila.
Fin vandring i Ladtjovagge. Sköna färger i bergens växtlighet som bildar linjer och mönster och som gör marken och omgivningen så levande.
Rip och blåbärsriset lyste rött och blev till fint ögongodis och fina förgrunder.



Toulpagorni

Virranvarre i bakgrunden



 Singivagge

Ladtjovagge

 Lappljung

 Rip och blåbärens blad

 Singi om kvällen



Singi-Kaitum


Det var en stor skön känsla att lämna Singi och gå söderut mot Kaitum. Topparnas siluetter kändes igen och framför allt var det fantastiskt att vända sig om. Kedjan av berg låg som ett pärlband från Ladtjovagge och norröver. Hyggligt varmt om än lite blåsigt, men med vinden i ryggen och vyerna kändes allt enkelt.
Minnena ramlade över mig och plötsligt var jag 17/18 år igen. En lätt vandring på 14 km. Hur många stenar jag trampade på under turen vete gudarna för stenrik måste jag kalla den upptrampade stigen.
Det var en fantastisk känsla att nå målet och ha Kaitumjaure för mina fötter. Euforisk är nog det närmaste ord jag kan komma.

S

Mot Kaitum

Mot Kouppervagge och Sälka





Sälkavagge



Kaitumjaure i fjärran

Båge över Kaitumjaure



Kaitum

Jag hade tidigt bestämt mig för att stanna en dag extra i Kaitum. Kändes som ett bra beslut när himlen var regntung. Fint väder att utforska Sälkajokken och omgivningarna runt sjön. Trevlig jokk med vackra skivade klippor. Nu blev det inte så många bilder då himlen snabbt sprack upp och ljuset blev stickande. Hoppades träffa på älgfamiljen, men denna morgon var de på annat håll.

Efter en stadig grötlunch gick jag upp på Sanarchocka 1560. Regnet och molnen gick lågt runt mig, men jag gick torr. Från början var marken som brukligt mjuk och färgad, ju högre upp jag kom ju mer sten blev det. Längre upp var det bara sten men ändå hyfsat vänligt att gå uppför. Nerför blir ju alltid mer jobbigt. Kom aldrig ända upp, kanske 30 meter kvar. Molnen kom och gick och det blev heltätt. Det blev många bilder från berget, skiftningarna med färger, suggor och moln fascinerar mig.


Sälkajokka

Sälkajokka

Sälkajokk

Sälkajokka mot Livamtjokka och Kaitumjaure

Sälkatjokka



Från Sanarchokka mot Singi

Från Sanarchokka, Sälkavagge

In mot området runt Singitjokka och Kouppervagge

In mot området runt Singitjokka och Kouppervagge

Mot Liddobakti

Kaitumjaure

Sälkavagge 

Sälkavagge

Sälkavagge

Livamchokka med Kaitumstugorna

Mot Tesuajaure


Kaitum- Teusajaure

I Kaitum skulle jag gärna tillbringa mycket mer tid. Att tälta nere vid sjön, att i tidig otta ligga och vänta in familjen. Se ljuset spela och höra ljudet från forsen.
Vid sex om morgonen var jag ut för att spana efter älgfamiljen. Fem älgar var på plats. Två större tjurar skrämde jag iväg. De övriga var vaksamma, reste ragg men betade lugnt. Det var jag som blev tvungen att lämna dem. Så fint möte i en helt underbar miljö.
Som det var nu hade jag inget annat val än att gå vidare mot Teusajaure. En vandring på bara 9 kilometer. Skönt att det inte var längre. Min strejkande rygg bråkade extra denna morgon, sannolikt över gårdagens nedfart från toppen av Sanarchokka. Blev ändå en skön avslappnade vandring med lång tupplur vid lunchen.









Stugorna i morgonljuset

Från forna tider

En sista vy innan jag vänder ryggen till Kaitum



Kaitumjokka

Ljuvlig fjällhed

Teusajaure

Fallet vid Teusastugan

Teusajaure om kvällen

Försök att hitta det gröna ljuset



Teusajaure - Vakkotavare

16 kilometers vandring. Lite skrämd av en beskriven nedfart mot Vakkotavare valde jag att ta den tidigaste båten över sjön. Lite blåsig dag tacksamt från norr. Första gången jag funderade på att ta på mig mina yllemammeluckor.
En lättgången sträcka med böljande fjällhed.





Fin lunchplats





Tuvull

Akka

Med utsikt in i Sarekmassivet

Sarekmassivet

Uppåtstigande

Forsen vid stugan i Vakkotavare



















Vakkotare- Saltoluokta

Lämnade Vakkotavare efter en fin morgon vid Suorvajaure. Akka visade sig från sin allra bästa sida.
Mitt extradygn bestämde jag mig för att tillbringa i Saltoluokta. Senaste besöket var på slutet av 70-talet. Fint att återse den gamla fjällstationen med 100 årig ana. Mycket skön och genuin stämning. Härligt att avsluta med dusch, byte till rena kläder och en god middag.
Här gjorde jag turens stora tabbe. Många kvällar var jag upp och spanade efter norrsken med dåligt resultat. Denna kväll sov jag gott när skenet sprakade som bäst.



Akka tidig morgon

Akka

Akka i fjärran

Akka

Mot Storforsen

Vid Storforsen

Mot Saltolukta

Området mot Sitojaure bakom stationen

Suorvajaure

Suorvajaure

Får representera alla nya möten

När jag summerar min vecka kan jag inte annat säga att jag är hög. Hög av alla vackra vyer, hög på att min rygg och kropp höll och forslade runt mig i den undersköna naturen. Hög på alla nya möten. Så många trevliga människor från hela världen. Fascineras och inspireras av alla ensamvandrande kvinnor i olika åldrar. Återigen är jag så tacksam över min vecka som ensamvandrare. Ensam till egna tankar, egen njutning under dagen. Om kvällen möts vi vid stugan, en fin otvungen gemenskap.

Redan när jag klev av tåget hemma i Örnsköldsvik fanns planen om en btydligt längre vandring nästa år, om kroppen vill.







Island i februari

Island, ett land jag sett oerhört många fantastiska bilder ifrån under alla år. I perioder har jag haft en längtan av att fara dit och upple...