Marsfjället runt

 

Den meterologiska hösten har nått fjällvärlden i Vilhelminafjällen. Sommaren har rullat på och först nu blev min första, korta fjälltur av. Blev kortare än jag trodde, inte i km men i tid.

Det är vanskligt att ha möjligheten att fara på tur när jag har möjlighet att välja efter väder och vind. Som sommaren varit har jag skjutit och skjutit på min första tur. Till slut gav jag mig bara av trots hot om regn och blåst. Det såg ju ändå hyggligt ut.

I flera år har jag velat gå runt Marsfjället, det var ett antal år sedan senast.

Jag startade vid reservat parkeringen och tog första vilan vid "Apelsinklyftan". Regnkläderna behövdes halvvägs upp. Först när jag kom upp till vindskyddet insåg jag hur mycket det blåste.

Från Apelsinklyftan

Det fanns inte på kartan att vända om. Tyckte att det ändå inte blåste "så farligt". Fortsatte efter leden mot "Skalet vid Ortsen". Nu ökade regnet och vinden låg på nordväst, rätt i gapet. Egentligen är det lätt att gå men blåsten och regnet gjorde det tungt.

Skalet vid Ortsen

Anade att vinden skulle vara tuffare efter skalet och rätt fick jag. Dessutom ökade regnet sin intensitet på vägen upp. Jag brukar älska biten från skalet till platsen där man går upp till Marsfjällstoppen, nu var det bara tungt. Jag ansträngde mig inte för att leta fjällrävarna, de låg nog tryggt och sov i sina lyor. Molnen var låga och regnet piskade.

Marsfjället

Jag bestämde mig för att gå mot Marsfjällkåtan för att torka upp. Regnet slutade plötsligt och vinden blåste mig snabbt torr.. Jag ändrade färdriktning och gick mot norr.  Det blåste hårt. Min tidigare plan var att tälta vid "Övre Gailand" men i den här vinden förstod jag det var omöjligt.

Norröver finns en nödstuga. Klockan var nu fyra och det var fint att äta något värmande och slippa vinden.

Nödstuga vid Djupbäcken

Med facit i hand skulle jag ha stannat i stugan.  Dagen var ännu ung och jag trodde genuint att vinden inte skulle vara lika kraftig om jag tog min ner från Trollskalet och rundade berget.

Jag vek av mot öster och just då kändes det bra, nu hade jag vinden i ryggen och det var mer strilregn.

Sedan jag lämnade området där fjällrävarna fanns gick jag "ospårat" hygglig fjällhed till stugan men sen...

Sten, sten och sten och Trollskalet var i sikte. På vägen passerade jag och playa "Övre Gailand" . Gässen gick tätt på sjön. Fina tältplatser, men vad hjälpte det.

Norröver

Playa Övre Gailand

Det var enkelt att ta sig upp i skalet, vinden i ryggen hjälpte gott. Nu hade regnet upphört helt. Uppe i skalet var utsikten vidunderlig över Nedre Gailand. Nerfaret blev inte lika rolig, vinden ökade i det trånga skalet. Jag hade svårt att hålla balansen och parera alla slippriga stenar.

Trollskalet

Nedre Gailand

Jag kom ner, rundade första fjällsnipan. Klockan var nu 19:00, jag var rejält trött i benen. Jag hade ju varit igång sedan nio om morgonen. 

Jag började leta tältplats men insåg snabbt att jag aldrig skulle komma i någon form av lä. Det blåste hårt, jag hade svårt att hålla mig upprätt. Jag tog beslutet att tältet måste upp.

Det tog mig nära timmen att få upp tältet. Jag har varit nöjd med mitt kupoltält, men har aldrig varit ute i så hård vind tidigare. Jag spände och spände linorna och ändå vek sig tältet på mitten när jag satt i tältet.

Tankarna rullade, skulle jag riva tältet och fortsätta och gå??? Mörkret skulle snart komma och jag var mer än trött. Kokade mig mat och tog beslutet att stanna. Jag var ut ytterligare en gång och kollade linorna och vad hände. Vinden blåste omkull mig, hamnade på rygg i stenröset.

Tacksamt nog avtog vinden vid tvåtiden och jag sov ganska bra fram till sju. Enligt SMHI blåste det 16 sekm, men jag har tidigare varit ute i ca 24 sekm..... SMHI hade ingen koll....

Min ursprungliga plan var ju att vara ute tre dagar men som det var nu hade jag ju redan gått 2/3 av turen. Det blåste och skulle så göra några timmar framåt förmiddagen.  Jag hade nog sviter av gårdagen och bestämde mig för att gå hem.

Det säger ju en del att jag inte har en bild från tältet.

Tältplasen

Vinden la sig framåt förmiddagen, molnen lättade och solen värme lite. Från början var det en fin vandring. Jag hade gärna gått upp mot "Hornfisksjön" och "Topptjärnen" men kroppen var inte riktigt i sin ordning. Njöt så länge det varade. Området mellan Nedre Gailand och Marsliden består till stor del ömsom av "videträsk" och sten. Vädret var ju i alla fall på min sida.

De allra flesta vandrare startar i Marsliden eller i Fatmomakke och går upp på toppen på Marsfjället och går tillbaka. Alltför få ser baksidan eller om det nu är framsidan. Det är ju den sidan med "Femman" som vi ser från vägen från Västansjö.

Marsfjället visar sig från den här sidan sitt allra bästa jag. De båda tjärnarna är som små diamanter från toppen.

Jag träffade två personer första dagen. Annars var det inte till mycket liv. Två ripkullar, en hare och två ljungpipare, jo några småfåglar jag inte hann se sorten på.

Som jag förstår har det regnat mycket tidigare i sommar, men det syns dåligt i bäckfårorna. Den enda bäcken jag fick leta mig ett ställe att ta mig över ,var bäcken från Hornfisksjön.

Marsfjället

Femman

Vy mot min tältplats

Sten

Matrast 

Äntligen började jag se slutet på vide och dvärgbjörk. Det var ju bara det att hitt rätt ner i björkskogen, vilket inte alltid är så enkelt. Hamnade till slut på en skoterled som inte var utsatt på min karta, men då var det ju ändå bara att gå på.

Ner mot "Vallen"

Ensam

Björkskogen innan vägen.

Dag två blev sammantaget tröttsam. Tror till stor del av en tung dag ett. Blev konstigt med mat och jag ljuger om inte fallet i stenröset gjorde sig till känna. Enligt min GPS gick jag 23 km första dagen och 15  km dag 2. Det är ju inte direkt fågelvägen jag vandrar. Videträsk, jag säger inget mer.

Jag tycker om att vandra själv, det är okay att inte möta några människor alls. Det är fint att testa sig själv, fysiken och pannbenet, låta tankarna vandra, ta in naturen, även om jag blev nog trött den här gången.

Vad lärde jag mig? Ja.... Jag skulle ha kokat mat i blåsten och sökt en bättre tältplats??? Ännu bättre om jag stannat i nödstugan???

Två saker är då säkra, jag går tillbaka framöver men jag kommer aldrig att gå från Nedre Gailand" till Marsliden igen. Och en sak till, jag köper ett nytt tält, tunneltält. Det skall vara något lättare att sätta upp i hård vind.

Trots alla mina vandringar under många år måste jag nog taxera den här tvådagars turen som en av det mer tröttande och ganska minnesvärd.

Abisko - Nikkaluokta 2025

Livet är så mycket värt att leva, att röra sig, att andas, att bara vara, vandra och uppleva vår fantastiska natur. Det är inte alldeles självklart att jag skall klara av det jag vill. Jag planerar, jag fantiserar om turer, om leder, om utsikter. En gång till i livet. Nästan som att checka av mina absoluta favoritplatser, en sista gång.  Jag uttrycker mig som om jag tar avsked och på ett sätt gör jag det. Åren tar ut sin rätt och plötsligt finns inte kraften.

Just nu klarar jag mer än vad jag trodde. Jag orkar bära, jag orkar vandra. Jag mår fantastiskt bra och livet finns framför mig. Det finns mycket som lockar men vandring står högt. Att vandra, att bli trött, bli ett med naturen, ensam med allt det vackert magiska. Tankar, känslorna, minnena fladdrar och jag inser jag levt ett mycket bra liv.

I år blev det en 8-dagars tur mellan stugor. Det var flera år sedan jag gick själv, kändes safe att komma fram till ordnade förhållanden. Den stora fördelen med att gå ensam är tystnaden, att bestämma takten men också att jag är så mycket mer öppen för nya kontakter. Så många möten, så många nya vänner.

Jag har en stor dröm, jag tror den går att genomföra med diverse uppdateringar i packningen och i träningen. Nästa sommar!!!!!! Tälttur utanför Kungsleden

Abisko - Nikkaluokta i svart vitt

8 dagar med ytterst få timmar i regnkläder. 8 dagar med många möten som förgyller mitt liv. 8 dagar med tidvis en trött kropp, skrikande efter vila. Dagar med en kropp som signalerar styrka, pigghet och drömmar om nya turer.

Jag har valt att konvertera bilderna i svartvitt, väl medveten om svårigheten att visa skönheten, kontrasterna, höstens ljus och färger etc.

Dag 1: Startade från Abisko den 31/8. 14 km. Varmt, hög luftfuktighet och perfekt vandringsväder. En bra start med 14 km för att värma upp kroppen under den 17 kg tunga säcken.  Det var en hel del folk efter leden, varav ett flertal ensamvanrande kvinnor. Att vandra ensam öppnar upp samtalen.

Från Torne träsk

Abioskojokk

Lunch vid Abiskojaure

Larvdöda björkar

Abiskojaure om kvällen

Dag 2: Det blev en lång dag, hela 22 km. Solen gassade oss i ansiktet hela dagen och temperaturen klev mot 18 grader. Backen förbi Keron gick bra, inte alls så farligt. Dagen blev lång i solen, fötterna trötta och varma. Det blev många pauser efter Alesjaure.

Efter Keron

Glaciärerna minskar i storlek

Behövlig vila efter en lång dag

Kvällshimmel i Alesjaure

Dag 3: Abisko-Vistas.  19 km. Turen jag längtat efter, drömt om. Målet, ett av mina drömmars fjällstuga, där jag upplevt månader av snö, kyla, sol och stor vänskap. Så många minnen. Så mycket tokiga turer vi gjorde, vi var unga utan säkerhetstänk. Skidade över glaciärerna utan minsta tanke på att det kunde hända något illa. Vi bara levde i nuet. Kanske var glaciärerna mer säker på slutet av 70 och början på 80-talet, kanske inte? Alla minnen bara ramlade över mig, känner mig än i dag överväldigad och oerhört tacksam.

Lämnar Alesjaure

Mot Vistas

Vistasvagge

Vistasvagge

Vistasvagge

Vistasvagge

Nalopiken

Om kvällen

Dag 4: Vistas - Nalo. 10 km.  Regnet hängde i luften. Så fint att starta utan regnkläder. Jag är så tacksam att jag ännu en gång kunnat nå Vistas. En av mina absoluta favoritstugor i Norrbottenfjällen med så mycket minnen som får mig att le. Stuor Räitavagge minns jag som skön att vandra. Det 'är nu ca 5 år sedan sist och oj vad videriset vuxit på sig i nedre delen av dalgången. Jag kom lagom till vadet då regnet började falla. Bäcken var tillräckligt vattenrik för att jag skulle ta på mig "Torrskodd". Den stora stenen gav som vanligt fint skydd. 

tidig morgon innan diset och dimman

Ripkyckling

Dimman i Stuor Räita vagge

Stuor Räitavagge österut

Dagh 5: Nalo Sälka. 10 km. Planen var från början att gå över passet till Tjäktja men med dimma och låga moln var det inte att tänka på. Visserligen var det hyggligt klart vid halv fem om morgonen men molnen och dimman drog igen synfältet. Jag valde att gå västra sidan om Reidarjaure för att slippa några vattendrag. Det jag inte reflekterade över innan var all sten jag kom att kliva på och över. Höll nära på att missa västra sidan. Sjön låg i tät dimma.

Vid halv fem i Nalo om morgonen

Inte mycket till sikt

Molnen och dimman lättar

Rosenrot vid Sälka

Dag 6: Sälka - Singi. 14 km. Ljuvligt vandringsväder. Ca 14 grader om morgonen, sol och blå himmel. Reflektionerna i vattendragen var helt klara, inte en krusning. Var sugen på att vika av en tur in mot Kuoppervagge men jag vet av erfarenhet att jag måste gå långt in för att ta del av dalgångens tjusning. Nu fick en blick mot Drakryggen räcka.

Tjäktjavagge

Drakryggen

Singivagge

Singi om kvällen

Dag 7: Singi - Kebnekaise. 14 km. Vädret är på vår sida. Varmt och ingen vind. Kilometrarna kändes långa i slutet av vandringen. Det var tydligt att vandringen började gå mot slutet. Kebnekaise är ingen dröm att anlända till men efter en öl och mat kändes det gott att krypa ner under täcket. Mycket besviken på stationens butik. fanns inte mycket att handla. stationen har blivit ett ungdomsställe, få äldre personer. ett ställe att undvika i framtiden.

Tuolpagorni

Dag 8. Kebne - Nikkaluokta. 15 km + båt. Regnet låg i luften. Det var ingen tvekan om att välja minska sträckan med 5 km med båt. De sista 5 km efter vägen var regnig, tråkig, en ren transportsträcka. Bussen gick först nästa dag. Hyrt stuga av Sarris. Efter god middag bestående av viltgryta var det skönt att dra sig tillbaka och packa ihop inför avresan.

Ladjopjaure

Dag 9: Nikkaluokta och hemåt. Ljuvlig morgon om morgonen med dimma över  Vistaåjskken. På bussen till Kiruna kom meddelandet jag väntat på. Tåget är inställt.

Snabbt googlade jag fram att enda sättet att ta sig fram var att ta bussen till Över-kalix för att ta nästa buss mot Luleå. Nu missade jag avgången mot Umeå så det blev vandrarhem i Luleå och vidare avfärd mot umeå nästa morgon. I Ö-vik blev det bil med mitt nyfunna resesällskap. Hem kom jag.

Vistasjokk

Hemåt