Vintertur Abisko - Kebnekaise

Hemkommen efter en fantastisk vecka efter Kungsleden mellan Abisko och Kebnekaise. Det kommer att ta en bra tid innan alla bilder och upplevelser faller på plats. Det är många tankar av tacksamhet att jag kunde genomföra denna tur. Det var flera saker som talade för att turen kunde ställas in, pjäxor som gav skoskav trots dubbla compeed, revbensbrott fören månad sedan och inte att förglömma dem förkylning som satte sig i luftrören bara två veckor innan startdag i Abisko.

Det som är så fascinerande på fjället att vi alla är lika oavsett ålder eller annat. Efter några möten efter leden med mycket språkande om kvällarna i stugorna uppstår en varm och ärlig vänskap. Jag gläds åt alla nya fjällvänner och möten. Som ensam finns ett stort behov av människor i bilderna för att jag överhuvudtaget skall få fram det storslagna i de vita, ofta kontorslösa vyerna. Här har jag mycket att lära.  I allt det vita har jag letat linjer och ljus och inte har jag lyckats särdeles bra att fånga skiftningarna. Inom mig har bilderna etsat sig fast och planerna om en ny tur nästa år är redan igång.

Om fredagen tog mig tåget till Abisko efter en noga avvägd packning som slutade på 19 kg. Det var svårt att komma ner mer i vikt, då jag ensam måste bära all säkerhetsutrustning som spade, vindsäck, GPS, satellitnödsändare, extra mycket vatten etc.

Efter en natt i Abisko skidade jag efter jåkken mot Abiskojaure. Vinden ville väl och låg mig i ryggen, solen värmde mellan varven. Skuggorna lekte över den vita snön. Någon kilometer smalnade jokken och det kändes omhuldande att skida mellan de vackra klipporna.

Dagen och kvällen var vacker. Tog mig en liten tur på skidorna om kvällen. Riptupparna"skrattade" — käv käv kä-hä-hä-hä-hä-hä. Satt tryggt i de späda björkarna och jag fick komma så nära som bara några meter från den ätande tuppen. Kom fram till att det var dalripa, på avsaknaden av det svarta bandet mellan öga och näbb som fjällripan har.

Abiskojokk

Klipporna efter Abiskojokk

Skidnjutare

Dalripa

Om kvällen i Abisko träffade jag Kerstin, också ensamskidande kvinna. Dag två skidade vi i lag till Alesjaure, en sträcka på ca 20 km. Startade mjukt genom den sista björkskogen innan klättringen uppför Kieron började. Underbart att ta fram stighudarna och slippa hänga allt för mycket på armarna. Solen försökte värma oss, men uppe på kalfjället var vinden kall. Vi kämpade med vind, klabbsnö under skidorna och tung packning. På långt håll såg vi stugorna som en hägring, så nära men ändå så långt ifrån.

Kieronbacken

Vindskyddet

Klabbet

Alesjaure i sikte

Fjällen, leden är sig likt sedan 70 och 80 talet. Stugorna och bekvämligheten har dock förbättrats. Bara det att det byggt bastu i ett flertal stugor.

Efter en natt med bra sömn vaknade vi till ett Alesjaure där diset, snödimman låg lågt. Av massivet såg vi inget. Under natten hade det kommit ca 40 cm nysnö, det skulle bli en tung tur till Tjätka.

Tvekande startade vi, min kropp var pigg, men Kerstin kände sig tveksam till etappen. Pulkan grävde och blev tung i den djupa snön. Efter drygt en kilometer bestämde sig Kerstin för att vända om. Fortfarande såg jag kryss och jag bestämde mig för att fortsätta. Några kilometer senare kände jag mig ensam och mycket liten, ensam i ett ett tyst och ödsligt snöhav. Det var ju det här jag lovat att inte göra. Missmodigt vände jag om. Tursamt nog kom Kelvin, ung med starka ben, en excellent spårare.

Ja så kom vi då till Tjäktja i alla fall.

Ja, som ni ser är det inget värdshus vi kommer till. Ved skall sågas och huggas, vatten skall bäras in ( ibland 800 meter till vattenhålet).

Kvällen klarnade, det blå ljuset omfamnade de båda norska tjejerna som åkte skidor från Treriksröset och skulle ända ner till Oslo. Vilka kämpatjejer!

Osäker start i Alesjaure

 Vitt, Kerstin vänder om

Kelvin

Fjällripa

Kelvin blickar ut över Tjäktjastugan

Hårt arbete

Norska kämpakvinnor

Ifrån Tjäktjastugan gick färden via Tjäktjapasset till Sälka. ytterligare en ganska behaglig tur med en uppförsbacke i passet och kanske en ännu snabbare nedfart  mot Singi.  Vinden hade ökat men som tur var låg den mig snett i ryggen. 
Sikten var hygglig, men den konturslösa fjällandskapet omfamnade mig.En kort tur, endast 13-14 kilometer. En rejäl uppförsbacke i Tjäktjapasset, sedan mest utför. Behaglig skidåkning.

Ännu en dag!

Morgon i stugan!

Tjäktjapasset

Sidor!

Skuggor

 Den franska familjen!

Goda vänner!

Nerfarten mot Alesjaure från Nallo.

En ny dag med klar himmel när jag lämnade Sälka. Medvind och enbart 12 kilometer till Singi gjorde att jag tog mig en tur upp i Kuoppervagge. Skyarna hopade sig, men såg ändå de vackra toppåarna inne i dalgången.

Väl framme i Singi väntade en igensnöad vedbod och vedklyvning. Det blev en fin kväll med nyfunna vänner.

Så roligt att Kerstin kom ikapp.

Sälka

Sälka

Kaskasavagge

Petter och Andreas

Mot Kuoppervagge

Kuoppervagge

Toppar av Kaskastjåkka, Drakryggen mfl

 Skugga

Mot vinskyddet

 
Singi nära

Stugan i Singi

Lämnade Singi med redig vind i ryggen. Ryggsäcken känns numera lätt. En skön tur på 14-15 km.

Härligt att komma till kebnekaise, duscha, tvätta håret och få en sängplats. Två nätter blev det i Kebne eftersom jag inte behövt min extradag som instormad i någon stuga.

Morgonsysslor

Backen upp från Singfi

Ladjovagge

Ladjovagge

Singivagge

Kaipak

Tuolpagorni

Mot Nikkaluokta

Mycket folk i Kebne eftersom det under helgen var Kebne classic. Valde att fara upp till Tarfala. Vädret var fantastiskt, bästa under hela veckan, blå himmel och lite vind. Blev en tur i undertröja.

   Avvaktade starten för Kebne classic. Mycket energi för de snabba ekipagen, där de snabbaste avverkade 2800 höjdmeter via Syd och Nordtoppen, Halspasset, tillbaka över Björlings glaciär, upp på Toulpagorni, hissa ner sig i kratern, tillbaka till Kebne station, upp på bergsidan och tillbaka ner på 3 timmar och 35 minuter. Vilka människor, helt otroligt hur starka och snabba de är.

Tarfala blev en skön dag med strålande sol. Vinden stod stilla tills den på mindre än  en minut nästan kastade omkull mig. Det är fjället det.

Starten har gått i Kebne classic

Kittelbäcken

Isfallet

 Forskningsstationen tarfala

Kebneglaciären och Kebnetjåkka

Ladfjovagge

 

STF -grupp

Ytterligare en skön natt med många timmars sömn. Bevakade starten dag två i Kebne classic innan sista biten till Nikka gjordes med skoter.

 Vinden var hård, sikten dålig, banan lades om

 Forsberg och Kalla i starten på Keb Classic

 
Publiken

Uppåt, uppåt!!!

Här tar min tur slut. Det har varit en fantastiskt fin vecka med ett mycket varierande väder, mest år det konturlösa hållet. Så många varma människor. Jag är så nöjd att min lilla kropp klarade  sig bra med den relativt tunga ryggsäcken. Själen och sinnet är ljust och lugnt.

 Tack till er som orkat läsa och se en massa bilder som för er kanske ser ganska lika ut. Det har inte varit lätt att få till bilder under denna ganska kontur lösa vecka i det vackra landskapet. Jag vill säga att jag gjort allt för att nyttja människor, de linjer och ljus som spelat, och bättre än så här blev det inte. Jag har njutit varje sekund och min bästa dag var då vi inget såg ,mellan Alesjaure och Tjäkta stugan.

2016 års vintertur är redan planerad! Jag längtar!

Påsken

Påskdagarna förväntades ge styrka inför min tur mellan Abisko och Nikkaluokta. I sällskap av en god vän planerades långa turer på fjället i blandat ljus.
Nu blir det ju ibland inte som planerat. Förkylningen som kom olägligt slutade med antibiotika och luftrörsvidgande och uteslöt våra påskplaner.
Ensam har jag tillbringat några dagar i stugan och väntat på att tillfriskna.  Jag har tillbringat dagarna med att försöka få lite röding, trögmetat må jag säga. Testade en tur på fjällskidorna för att konstatera att jag fortfarande har ork, men lik förbaskat vill inte infektionen och snoret lämna kroppen.

Idag har jag haft en dag med eftertanke. Avslutade dagen vid Dikasjön. Sannolikt kan jag inte fara till Abisko på fredag, sanningen kryper in på mig och jag gråter.
Dags att fundera över plan B.

Minisemester

Var i fredags ledig större delen av dagen och grädde på moset även idag måndag. Väderkartan lovade ljuvligt vårvinterväder till fjälls och med  glädje for jag nordväst ut mot Vilhelmina och Dikanäs.

Passerade Dalasjö och mina ljuvliga barnbarn på vägen upp. Svårt att låta bli att träffa det jag tycker det som är mest viktigt. Saga och Alma

Saga

Alma

Stugan var helt utkyld, 2 grader. Somnade med täckbyxor och Islandströja, vaknade vid elva på kvällen och värmen fanns i stugan. Skönt att krypa ner i sängen utan dubbla lager kläder.

Vaknade till en ljuvlig kall morgon, minus 12 grader. Lät solen värma upp innan jag tog mina nya fjällskidor och for upp mot Klitvallstugan för att sedan fortsätta upp mot Klippfjället. Blickade ner på Grapsantjärnen innan jag vände åter. Blåste västan, aning kallt på vägen dit, men hem värmde solen upp mig och jag hade fin vind i ryggen.

Söndagmorgon visade termometern 15 minusgrader och himlen var lika blå som dagen innan. Dagens plan var att åka Gissmessjön och Grantorskalet runt. En nätt tur på 3 mil. Valde skateskidor, visste att snön var hård och packad. Vallade, men missbedömde den kalla hårda drevsnön. Det var den absolut jobbigaste tur jag någonsin gjort. Gled inte en meter. Tre mil kämpa. Vissa sträckningar bestod av: Tre kors och vila, tre kors och vila!

Nöjd kom jag hem med en trött kropp och ett trött huvud.

Jag har inget emot skoteråkare, men vad tusan gör de högt uppe efter fjällsidan???? Lika förvånad blir jag varje år över granarna som finns i ensamt majestät på 870 meter. Trots den kalla snö hittade jag några barfläckar som vittnar om att våren är på väg.

Hemdag! Jag hade tänkt åka skidor, men kroppen skrek vila. Tog det lugnt, plockade ihop, sotade pannan, bar in ved och förberedde för påskledigheten.

Stannade till i Sunnansjö på hemvägen och tog mig en timmes promenad på sjön i det fortfarande lika härliga vädret.

Stannade naturligtvis till i Dalasjö på vägen hem. Bilderna förklarar varför!