Trollsjön-Låddetjåkka - Kårsavagge - Ballinvagge - Nissonvagge - Tjuonnavagge.
Mina vandringar har de senaste året skett som ensamvandrare. I fjol uteblev den längre vandringen till stor del beroende av pandemin Kollektivresan via tåget norröver var i fjol lätt att avstå.
Lämnade ett dimmigt Örnsköldsvik i tidig morgontimme.
Tågresan flöt på bra. Inte så mycket folk, många sov skönt under morgonen.
Årets vandring var definitivt mycket annorlunda mot mina turer. Vandrade tillsammans med en grupp kvinnor, varav jag kände några få från början. Med spänning, förväntan och ett stort inslag av ångest mötte jag upp ett gäng lika förväntnings -fulla kvinnor vid Trollsjön.
Startade min tur en dag tidigare än de övriga. Fint att få en dag i ensamhet.
Abisko var lika trevligt och kanjonen lika vacker som vanligt.
Hann i värmen reflektera över mitt beslut att gå i grupp, hur skulle jag fixa detta, jag som oftast går ensam, stannar när jag vill, fotograferar och låter tiden gå? Hur skulle min rygg klara vandringen? Ryggsäcken innehöll tält och kök plus packning för en vecka. Hur skulle jag klara att anpassa mig till en grupp, tempo etc.
Väl uppe vid Trollsjön inser jag med stor fasa att min mobil var borta, med körkort och bankkort. Tanken var en dag i lugnets tecken, blev en stressad dag med 18 kilometer i benen i jakten på mobilen. De flesta av vandrarna blev delaktig i mitt sökande. Träffade många trevliga och hjälpsamma människor. Jag fattar det inte än men en man hittade min telefon. Enorm lättnad och eufori.
Om morgonen låg daggen och dimman lågt. Lämnade området vid Trollsjön för att gå till Låddetjåkka. Under förmiddagen lättade dimman och ett fantastiskt landskap öppnade sig. Vi rundade Kärkatjårro, vandrade över gröna kullar med riklig blomsterprakt för att komma in på leden till Låktatjåkkastugan.
Låktatjåkka ligger relativt högt. Terrängen är sten och snön vilade starkt på stora områden. Några av oss valde att tälta, andra bodde inne på fjällstationen. Natten var lagom kall, sov gott på mina dubbla liggunderlag. Mitt lilla "Enan" fungerade gott.
Morgonbestyr
Nedstigning mot Kårsavagge.
Avslutade vår vandring med att bo i stuga och god middag på Abisko turist.
Jo nog blev det en vandring att minnas.
Reflektioner.
Jag har stor integritet, svårt att anpassa mig till många nya människor. Van att reda mig själv, van att bestämma mitt eget tempo, van att möta risker och klara mig själv. Vad är styrkan i detta?
Upplever själv att jag någolunda kunde anpassa mig till att delta i en grupp även om jag hade känslan av att vilja bland annat öka tempo, gå för mig själv. Lärde mig att gruppgemenskap är bra och fint och att ensam "kanske" inte alltid är stark.
Lärde mig att "Fjällräddningen" inte är att lita på.
Så många starka kvinnor, så mycket kärlek, så mycket gemenskap.
Ballinvagge - Nissonvagge och Tjuonavagge finns kvar till ett annat år
TACK.
Fantastiskit syrran
SvaraRaderaEn mycket bra berättelse med fina bilder, har sett detta på mobilen, så det blir en titt på datorn också.
SvaraRaderaTack Brita, för en vacker och eftertänksam skildring!
SvaraRadera