Att bestiga Kebnekaise´s topp

Fjället är som magi, det utmanar och lockar. Drivkraften att utsätta sig för hårda stigningar i sten och rullgrus, vad över jokkar, vädrets snabba väderomslag och många tröttsamma steg ligger i just detta. Fjällets storhet och skönhet suger tag i mig, drar i mig, tar andan ur mig och för mig framåt. I år på trötta ben, som inte längre har ungdomens styrka och kondition. Viljan att se, att uppleva finns inom mig, i huvudet och i hjärtat.

En gång tidigare för ca 35 år sedan var jag upp på Kebnekaises topp. På den tiden var jag ung och vältränad och någon gång under dessa år har jag tappat bort känslan över hur det var att gå den långa vandringen till toppen. Jag ville så väldigt gärna komma upp på toppen ännu en gång i livet. Kroppen blir äldre för varje år och det kändes som om det kanske var sista chansen att uppleva berget, just denna sommar.

Jag och Bosse planerade en vandring  med start i Nikkaluokta mot Kebnekaise. Planen var att ge berget två dagar. Kom vi inte upp första dagen hade vi ytterligare en dag i reserv. Efter det var tanken att gå till Tarfala för att sedan gå över Cievralakthu  till bilen i Nikkaluokta.

Jag vill här berätta om vår tur till toppen, om min känsla och mina tankar. I senare inlägg beskriver jag min upplevelse av Tarfala.
En fjällvandring för mig är först och främst känslan, upplevelsen, i andra hand foto. Ännu en gång har jag känt och upplevt att trots ambitionen att fotografera seriöst, så kommer fotandet i andra hand. Jag har varit alldeles för trött, för fokuserad på vad jag satt mina fötter för att tänka foto, jag har njutit av fjället och jag har lyft kameran för att dokumentera och för att hjälpa minnet av min njutning.
Det är så svårt att genom bilder visa berget kraft, bergets tjusning, svårt att genom bilden visa storslagenheten i naturen. Svårt att visa hur branta alla partier är. Jag hoppas jag kan förmedla något i mina bilder.

Efter att ha rådgjort med guiden på fjällstationen valde vi att gå den västar leden . Guiden avrådde oss att gå den östra guidade leden, med tanke på att jag har ett knä som ibland inte vill samma sak som huvudet. Östra leden är mindre fysiskt krävande, men innebär klättring med stegjärn etc.

Klockan var kvart i sju då vi efter en stadig frukost startade vår topptur. Vädret var lovande, mulet, varmt och lov om uppklarnande. Bara efter någon halvtimme längtade jag efter kortbyxor, där jag gick i mina visserligen sköna fjällräven byxor, knä skydd och knästrumpor. Det här med knästrumpor låter varmt och det var det, men jag jag har influerats att idrottsstjärnornas idé om att använda stödstrumpa. Varmt, men jag tror det hjälpte mig.
Vägen till toppen var dryga 9 kilometer. Härunder ser ni den markerade vägen vi gick från GPS kartan. Den lilla rutan visar turen fram och åter  med alla höjdmeter.
Bilderna som är med i inlägget är de flesta från min kamera, men även från Bosse´s kamera och min telefonkamera.

På gång in efter"Kittelbäcken"

Från fjällstationen var det ca 3 kilometer fin mjuk vandring, långsamt sluttande tills vi vek av upp efter Kittelbäcken vars lutning uppför kändes helt okay från början. 

Stenigt i Kittelbäcken

Stigningen blev hårdare och det mjuka underlaget förvandlades till sten och åter sten. Det var en enorm känsla att att se det mäktiga berget, samtidigt som frågan kommer inom mig, kommer jag att klara av att nå toppen. På bilden skymtar en liten snötopp och det var toppen, målet för dagen.

.

Kittelbäcken med "toppen" i fokus

Sakta men säkert kommer minnet tillbaka och jag blir påmind om den hårda vägen till toppen. Sten, sten, uppför och uppför. Vid halv tiotiden var det dags för soppa och smörgås.Här kändes det gott att fika och livsviktigt för att ge kroppen kraft att fortsätta stenklättringen. Vi hade båda stavar och utan dem hade turen säkerligen blivit ett par timmar längre. 

Uppför Vierravarri

Vi var nu på väg uppför Vierranvarri 1700 meter,stigningen upp dit var 300 höjdmeter. Allt för att se sedan gå ner 200 höjd meter till "Kaffedalen". Jag är lite nyfiken på varför dalen kallas "Kaffedalen", men finner ingen information. Jag kan tänka mig att namnet kommer av att det är vanligt att man fikar innan man går upp och fikar när man väl varit på toppen och är på väg tillbaka.

På vägen upp till Vierranvarre funderade jag många gånger varför jag utsätter mig för detta. Snart 60 - årig kvinna, hjärtat bultar på max, timme efter timme, svetten rinner efter ryggen, efter benen, ner i knästrumporna. Svaret sitter långt in, men njutningen av att komma upp, njutningen av att se ut över landskapet, att vara högre än annat. På Vierranvarre var vi högre än Tolpagorni. Jag blir varm inom mig när jag blundar och minns.

Utsikt över Singivagge

Uppför Verrivarre med utsikt och mot Singivagge

Toppen på Vierranvarre. Sten och åter sten.

Nya toppstugan

På vägen upp till toppen från "Kaffedalen" tog min energi slut. Just då mitt i stenskravlet förstod jag inte vad jag gjorde där. Kroppen fullkomligt skrek, inte av smärta, men total trötthet. Helt plötsligt skymtade den "nya" toppstugan i dimman, och energin återvände. Efter en välbehövlig fikapaus, kändes benen åter lätta. En kilometer kvar till toppen. Det som grusade himlen var de låga molnen och dimman som följt oss de senaste timmarna. Skulle vi överhuvudtaget se toppen?

Ser toppen!

Helt plötsligt låg den bara där, "toppen" den vi kämpat för hela dagen. Det var många människor som stod, satt och fikade på stenplatån nedanför toppen. Det var en lite konstig känsla, som om det var en turistattraktion jag stod och såg på. Inte den topp jag strävat efter, inte den naturupplevelse jag så hett längtat efter. Nästan som om jag väntade på min tur att gå upp på toppen. En konstig känsla.

Kö mot toppen

Toppen i dis

Helt plötsligt klarnar det!

"Toppkärring"

Så var jag uppe!!!! Molnen och dimman kom och gick. Vi var ca 5 minuter på toppen, varav vi såg ut över Björlings och Rabots glaciärer i 1-2 minuter, sedan var allt tätt igen. Just då var jag nöjd med detta, det var många som kämpat sig upp och inte hade någon utsikt alls.

Jag är inte det minsta höjdrädd, men det gällde att vara försiktig. Minsta felsteg kunde innebära en allt för tidig död.
 

Trångt om saligheten!

Rabots glaciär

 

Björlings glaciär

Nordtoppen

Ja då var det "bara" nedstigningen kvar. Hjärtat skrek högt när jag gick uppför, på ner vägen var det benen och främst framsidan av låren som gjorde sig hörda. Alla höjdmeter vi gått upp, ja de skulle vi ju också ner.  Mellan varven blev det gluggar i molnen och dimman och de hjälpte mig + energi och endorfinkicken att att faktiskt nått toppen och faktiskt tillhört dem som sett något från Sveriges högsta punkt denna dag och att jag klarade att nå toppen.

Västerut

Cykelsemester

Jag trodde inte mina ögon när jag på nära 1700 meter möter en man med cykel på ryggen och efter en stund ännu en bärande på en cykel. Många idéer kan jag ha, men bära en cykel upp till toppen på Kebnekaise.Idén med att ta cykeln med till toppen grundade sig i att de båda cyklat från Smygehuk och var nöjda och glada med att cykeln burit dem. De ville ge cykeln vyn från Sveriges högsta berg. Utmaningen tog dem 24 timmar att ta sig upp och ner för berget. Nästan lika lång tid det tog för den rullstolsburne killen att nå toppen tur och retur fjällstationen, som gjorde det på 28 timmar. Vad klagar jag över? Lite tungt i de branta partierna!

 

Hålet i molnen

Fantastiska vyer. Det var dock lite svårt att njuta fullt ut av utsikten. Kroppen var alltför trött. Det var svårt att fylla på med energi, fick tvinga mig att äta. Med trötthet kommer sämre balans, sämre reaktion, också för mig. I de branta partierna som var långa gällde det att ta det lugnt.

Vilan

Den gröna efterlängtade dalen

Hur ljuvligt var det inte att skymta Ladjovagge och dess gröna myrängar. Fortfarande en bra bit att gå, men målet var synligt och energin räckte gott till att nå fjällstationen. Sällan har jag varit så nöjd. En otroligt härlig dag med stor ansträngning, men värd vartenda steg. Det var en häftig, härlig känsla att ännu en gång stå på toppen, men i den stunden sa jag "aldrig mer".

Idag står jag för det, men med ett tillägg: - "Inte den vägen". Helt plötsligt minns jag att jag en vinter på 70-talet då jag tillsammans med några andra skulle till toppen via Singivagge från Tjäktjavagge, på skidor. Vad jag minns och vad jag ser på kartan är det en snällare väg för kroppen. Att tälta vid dalgångens start gör turen så mycket kortare och lättare. Nu gäller det bara att övertyga mitt sällskap om den enormt fina idén att än en gång se landskapet från ovan. Jag känner dock att det får dröja några år innan nästa toppbesök.

Jag frågar mig varför vill jag dit igen? Jag drömmer fortfarande om att ha klart väder och se alla toppar, se det vackra landskapet från ovan, där jag så många gånger vandrat.

För mig känns det viktigt att ha drömmar, fantasier om nya vandringar och projekt. Drömmar förgyller livet!

Tips inför turen:
Stavarna var till oerhörd hjälp, både upp och ner.
Vatten i ryggsäcken, då det bitvis var ont om vatten.
Förberedelse hemma med intervall i backe.
Dra ner förväntningar och drömmar om att ensam meditera på bergets topp.
Och kanske det viktigaste: Varför vill jag upp, vari ligger min motivation? Utan motivation blir vägen till toppen tung.